uddatjejen

En tanke...

 

Jag rör mig mycket på facebook. Kanske är det bra, kanske är det inte bra, hur som helst så har jag tack vare facebook en himla koll på folk.

Jag vet precis vad alla människor gör nu för tiden.

Och de flesta har det gått bra för.

För att inte säga att det har gått bra för alla. Folk har följt sina hjärtan, fått karriärer, rest jorden runt, gått långt,mycket långt. För mig har det gått åt helvete.

 

Men jag har bestämt mig.

Jag vet inte om det är så himla enkelt, min pappa har alltid hävdat att det är det men jag vet inte om det är så. Att det bara är att bestämma sig för en sak och sedan blir det så. Jag försöker dock... Jag ska göra ett tappert försök att bestämma mig för att nu ska all jävla otur vända.

 

Jag har en sjuklig eller om det är "skolkande" psykolog som har gjort att minst 7 av 10 terapibesök ställts in det senaste året. Jag är omgiven av oförstående människor som inte ser min förmåga och inte ser att jag har potential. De sätter mig på rena handikappsarbeten, jag har får jobba på rehab-arbetsplatser med folk som har riktiga,allvarliga handikapp.
Det var inte dit det skulle bara hän, det var inte där jag skulle hamna.

 

Tanken jag fick...De människorna som det gått så bra för... de levde redan från början ut i sin passion för teater,musik,konst,litteratur osv, naturligtvis gick det bra för dem.

 

Själv ägnade jag mig mest åt att oroa mig och må dåligt, så jag gjorde karriär i sjukdomssvängen. Jag blev ultra-sjuk.

"Såå... vad gör du nu för tiden?"

"Jo jag ägnar mig åt att vara sjuk"...."Det är det jag är bra på".

Oh shit jag mensar ihjäl mig.

Var det det här jag längtade efter ?

Jaja, jag får trösta mig med att det blir nog bara någon månad till. Sedan är Primolutkuren över, och det tror jag ju vad jag vill om att mensen kommer att fortsätta av sig självt, det har det iallafall aldrig gjort innan, med andra preparat jag tagit. Fast man vet ju aldrig...

 

Nu spelar jag "Vad gör vi nu lille du" av Gasolin och jag vet inte varför men den ger mig en god känsla i magen och får mig att tänka på och längta efter sommaren.

Jag tycker danska är vackert och somrigt och får mig att tänka på havet.

Dofter är en annan sak... doften av rökt fisk t.ex.

Åh hoppas verkligen att det blir en fin sommar!

Och att det ordnar sig med min försörjning på något vis.

Men det gör det väl ...

Jag har inget emot att jobba lite, bara jag får några lediga dagar här och där

så det blir lite fest och hallaballo och mysiga kvällar

Och Joohaaan....

 

Usch det känns fortfarande jobbigt det som hände.

Det kanske för något bra med sig i slutändan

Tyckte många saker var väldigt jobbiga igår. Tyckte det var jobbigt med alla jäkla papper som ska in till socialen och "fattas det papper kommer din ansökan att avslås" och naturligtvis fattades det en massa papper. Det, och att jag måste sluta på Hemgården, och att det är en äcklig gubbe som stöter på mig. Andra äckliga gubben som stöter på mig på Hemgården, men den förra var åtminstone ganska oförarglig. Den här vill bjuda ut mig på middagar och skit. Det är sådana stunder jag tycker det är oerhört tråkigt att J inte bor här i stan. Folk tar mig för singel. Folk fattar inte att jag är upptagen så till den milda grad. Men vad gör man ? Han vill inte bo här, jag vill absolut inte bo där. Jag har kommit bra in i Borås nu, jag trivs här, om det inte vore för det och det och det... Men jag vill inte bo någon annanstans. Kom däremot på att jag kan ju faktiskt flytta till Malmö, det är ungefär lika långt därifrån till Växjö som härifrån. Alla väderstreck runt omkring Växjö, två timmar bort, funkar det ju att flytta till.  Det är däremot inte aktuellt än på ett tag.

 

Döden

Min morbror har cancer och han har blivit akut dödssjuk. Jag vet inte ens om han fortfarande är vid liv. Min mamma åkte dit igår. Det är rakt igenom fruktansvärt från början till slut. Det är så hemskt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag fattar inte hur jag ska klara att gå på den begravningen. Han har tre barn som är bara 10,13 och 16 år. Det är överjävligt. Och som min bror sa igår... hur blir det för dem med pengar ? Allt praktiskt... Deras psyken ..deras fortsatta liv över huvud taget. Vad kan man göra för att hjälpa dem? Känns inte som man är förmögen att göra ett skit. Man är maktlös.

Världen är full av underbara människor. Och jag har råkat springa in i ett fåtal av dem. De har blivit mina vänner, mina vänner som jag är oerhört stolt över och så glad att jag har fått lära känna.

Men en otrolig massa underbara människor har gått mig förbi. Människor som jag verkligen har velat lära känna.

Som jag har känt en dragning till från första stund och känt att den här människan och jag skulle nog kunna ha riktigt,riktigt roligt ihop. Men av någon anledning har vänskapen aldrig etablerat sig. Några har jag haft några trevliga träffar tillsammans med och vi har sagt att vi måste verkligen träffas igen, men det har inte blivit så. 

Det känns tråkigt, verkligen. Jag vill inte se det hända igen, fast jag ser det hända just precis nu. Finns personer som jag verkligen vill bli kompis med, men det kommer inte bli så. Om två veckor är min tid på Hemgården slut och människor kommer att glida ifrån mig. Och man har inte kommit till det stadiet av vänskapen att man kan fråga någonting... Jag kan inte fråga om vi ska hitta på något för då verkar jag konstig. Och jag är så rädd för att verka konstig att jag därav verkar konstig. Jag har gjort många konstiga saker i mitt liv, det ska erkännas.

 

Men jag har faktiskt börjat att ligga i lite och försöka anstränga mig. Litegrann iallafall... Skrev till en tjej som jag var vän med för sjuttio miljoner år sedan (sågs senast 2005) att det vore trevligt att träffas. Vi kanske kommer ses på krogen, det blir nog nästan bäst så, lite mer avslappnat med lite alkohol i kroppen haha...

 

I övrigt då ?

Tja, det känns jäkligt jobbigt det här med att jag inte har några pengar och inte vet när jag får några pengar. Men jag får väl trösta mig med att jag åtminstone inte har det som dem i Lyxfällan... Jag har iallafall aldrig tagit något lån, förutom csn-skiten. Fan vad jag hatar csn-skiten. 225 000 kvar eller något sådant. 25 år kvar att betala. Betala med vad ? Jag har betalat tillbaka med bidrag. Rena skämtet.

Det är synd att jag förmodligen inte kommer kunna att vara kvar. Eftersom dom inte har pengar att anställa så många, det är synd, för : All min kärlek till Hemgården!

 

Till att börja med, lokalerna! Det är ett gammalt, gult, otroligt vackert trähus, från exakt när vet jag inte... Men det är nog minst hundra år iallafall (eller så är jag helt ute och cyklar... men ok, det är gammalt iallafall, så mycket vet jag, och ett av endast två bevarade i Borås sedan den stora branden). Det är en massa, massa små rum och små skrymslen och vrår, det är gamla,vackra möbler och det är husets egna tavlor och utställningar.

 

Det är en fritidsgård för alla, verkligen alla, åldrar. Det finns balett för 4 åringar och seniorgrupper för äldre pensionärer. Och alla, verkligen alla, sortes aktiviteter. Dans, hantverk, konst, teater, musik, körer, data,silversmide, bridge, matlagning...

Sedan är det så att det verkligen är en träffpunkt för underbara människor. Jag har inte mött en enda otrevlig människa på Hemgården av personalen. En och annan otrevlig gäst har man väl mött, men folket som jobbar på Hemgården är verkligen så genuint trevliga. Alla har sina historier, alla har gått igenom mycket jobbigt och har saker att berätta. Man får komma som den man är och man blir automatiskt med i gänget. Det är helt klart den praktikplats jag har varit på där jag har trivts bäst.

Visst finns det jobbiga saker också, som problemet med information och missar i kommunikationen. Men det är ändå rätt lite som har gått fel och som det har blivit problem med om man jämför med många andra ställen där jag har varit. Jag har utvecklats under min tid och jag lär mig mer och mer.

Jag hoppas att jag kommer att tycka likadant när jag slutar och att Hemgården kommer att ha kvar sin plats i mitt hjärta.

Satt och tänkte såhär förut... Vem som jag känner skulle jag bli riktigt ledsen, avundsjuk och förbittrad på om den fick barn ? Sedan tänkte jag... Ingen!

Dels för att jag känner så otroligt många som redan har fått barn vid det här laget, så det är inte sååå hemskans många kvar. Dels för att jag faktiskt unnar folk den lyckan, och det är väl det viktigaste skälet, dels tänker jag på en text av Benny Andersson och Björn Ulveaus, byggd på Vilhelm Mobergs utvandrarepos, en text som väldigt ofta dyker upp för mitt inre:

 

 

Jag är nu nere i typ 0 visningar och 0 besök.

Det är fantastiskt.

Men jag är inte bra på det där med att blogga.

Jag kan inte blogga med bilder och käcka, intressanta upplyftande inlägg.

Jag kan bara blogga om mitt miserabla liv och att livet är pest och pina :P

 

Det är en hel del vänner jag haft genom åren som har sagt upp sin vänskap med mig för att det enda jag pratar om är att livet är pest och pina. Det är verkligen ingenting jag är stolt över. När jag skriver om mig själv till olika jobbansökningar och annat så skriver jag att jag är en glad och positiv person. För det är jag faktiskt. Också. Men just det här forumet behöver jag för att få ur mig lite skit, det är min klagomur.

 

Hur som helst... Vad var det nu...

 

Jag läste precis ett inlägg i gratistidningen Xtra Borås av en av dess skribenter. Jag vet vem han är, vi har gått på samma skola och umgåtts litegrann i samma kretsar. Iallafall så skrev han om att arbetslösa måste ta sig i kragen och gå ut och ta världen med storm. Jag kan inte hjälpa att jag blir lite provocerad av sådana inlägg. För alla har det liksom inte så förspänt här i livet som han verkar tro och tycka. Även om jag skulle ge ut en diktsamling så skulle jag inte våga börja kalla mig poet. Även om jag skulle få hålla en kurs här och där skulle jag inte börja kalla mig för lärare. För somliga av oss har inte det där hästasjälvförtroendet.

Jag går inte runt och skryter om mig själv och mina bedrifter. Jag KAN verkligen inte sticka in nosen på Kulturskolan och säga "hej, jag tänkte börja som lärare här" eller skriva till någon känd entertainer att jag är jävligt duktig, anställ mig.

Han verkar tro att livet är så himla lätt att handskas med. Men somliga av oss klarar inte den oerhörda press som finns. Somliga av oss tror verkligen inte att vi överträffar alla andra. Jag har sett igenom många framgångsrika personer, sett igenom dem och upptäckt att de faktiskt inte är så otroligt duktiga som de påstår själva att de är. Som en tjej... Redan på dagis fick hon huvudrollen i alla små pjäser vi skulle sätta upp, prinsessa och rödluva och allting. Jag kommer ihåg att jag tog modet till mig och frågade om inte jag kunde få spela prinsessa nästa gång, "Nej, vi ska ha en som passar som prinsessa" sa ledaren. Och så fick det bli hon igen.  Fy fan vad ledsen jag blev.

Och naturligtvis. 25 år senare är det hon som presenterar sig på sin blogg som "jag är lärare, egen företagare, författare, artist, hustru och mamma, det här är min vardag". Medan jag presenterar mig som " jag är arbetslös, fattig, sjukskriven, barnlös, särbo och miserabel. Livet är ett helvete".

Ska det behöva vara på det sättet ?
Jag blir förbannad på livets alla orättvisor.

Det är därför jag har engagerat mig i Vänsterpartiet.

Jag önskar verkligen att det var sådär lätt som han skrev i Xtra Borås. Men det är det inte.

Hoppas går ju.

Gör som grodan.

Lev på hoppet.

 

Puss

     

Fy fan. Idag ryckte jag in för att jobba. Och allt,  precis allt, har gått fel. Ingenting har gått rätt.

gaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhh

måste få ur mig lite frustration.

För det första har jag helt glömt hur man räknar. Jag vet inte ens vad ett plus ett är. Så att ge tillbaka rätt pengar i växel är stört omöjligt. För det andra har jag fortfarande inte efter fem månader lärt mig hur man hittar i det här jäkla huset och vad som ligger var. För det tredje vet jag inte namnet på folk. Om folk frågar efter någon så kan jag inte svara på vem det är.

Och naturligtvis är det bara en massa sådana ärenden hela tiden. Och skitdum får dom en att känna sig, och det är man väl också. Jag skulle för länge sedan ha bett om att få lite presentation och genomgång av huset. Jag fick ju aldrig det när jag började. Att jag inte kan räkna är dock inte deras fel ;) Det får jag öva på på något sätt....

Under över alla under...

Det fungerade!

Jag har fått MENS nu efter Primolutkuren

 

Läkaren var inte säker på att det skulle fungera på mig men var beredd att göra ett försök

och det fungerade!

 

Sedan vet jag dock inte om det lossnade något ägg, men kanske ? Kanske gäller att skydda sig i fortsättningen då hehe...Om något år eller så kanske det är dags att släppa loss ? 

Jag tror min kropp om för lite.

Visserligen hade jag inte gått ner mer än 5 hg på de här 3 månaderna... haha, löjligt lite. Å andra sidan har det varit jul, och jag mofsade i mig choklad,kakor,godis,mat,läsk,öl ALLT och jag gick faktiskt inte upp. Jag kanske gick ner lite innan jul och sedan gick jag upp igen, men hur som helst så har inte vikten skenat iväg uppåt iallafall.

Men nu ska det bli ändring! Nu börjar mitt nya liv

Ja jag har sagt det förut. Men nu är det banne mig allvar.

Nu är det träning, kost och hälsa som gäller.

Jag har föressten minskat min dos av min medicin och jag har inte märkt någon skillnad alls, det är ju också positivt. Snarare att det isåfall är en förändring åt det bättre.

 

Visst, allt är inte bara positivt. Jag vet inte hur det blir med min försörjning... Jag är garanterad pengar en månad till men sedan vet jag inte vad som händer. Jag vet inte hur jag ska överleva sommaren framför allt... Hemgården tar ju sommaruppehåll och det gör väl de flesta andra ställen där jag skulle kunna praktisera också, så det gäller väl att söka sommarjobb... Och det finns det ju inga garantier att jag får :/

Nej det är svårt att veta hur jag ska lösa detta...

Tänk om människor verkligen kunde FATTA hur mycket dom kan såra en med sina kommentarer

Den där jävla människan på nämndmötet:

"Ja du ska ju inte vara med oss hela året det kan jag ju tydligt se"

Klappade mig på magen.

Därefter

"Det ser jag ju att det är en liten bebis".

 

Jag har PCO och jag går även på en del mediciner som gör att man ökar i vikt. Jag har gått upp tjugo kg på fem år. PCO ger även ökad bukfetma. Jag SER gravid ut, jag har alltid haft en bulle på magen men nu har den ökat, den är dessutom väldigt rund.
 Att jag har PCO innebär att jag har svårt att bli gravid...

Hon sårade mig dubbelt upp. Hon sårade mig både för att jag fick min fetma påpekad och för att jag blev påmind om att jag inte kan det där.

 

Ja jag vet att jag tjatar men det plågar mig. Det plågar mig något så in i bänken. Att jag är fet plågar mig, att jag måste äta mediciner plågar mig, att jag har PCO plågar mig, att jag inte har någon anställning plågar mig och att J inte heller har det och framförallt omgivningens tjat och jävla åsikter.

Varför måste man ha jobb och hus och vara gift och kunna få barn?

Varför är det inte okej att vara särbos, arbetslösa och sjukskrivna och inte kunna få barn?

Jag tillbringar väldigt mycket tid ensam. Så är det. Så har det blivit. Och faktum är att jag brukar faktiskt längta hem när jag är på jobbet, träningen eller var jag nu är. För jag trivs i regel ganska bra med att sitta här och slösurfa och snoka runt, kolla på klipp och filmer och ha teven på i bakgrunden. 

Jag har dock börjat känna på sistone att ensamheten trycker på...

Vad har jag gjort för att förtjäna detta ? Att vara så ensam ? Har jag varit en dålig vän ? Jobbig, tjatig, ett plåster, har jag ältat mina problem för mycket, har jag inte lyssnat. Har jag varit dum och elak och snackat skit och ljugit ? Har jag spelat någon annan, har jag inte varit mig själv ? har jag varit konstig, lustig eller är folk ren av rädda för mig för de vet min bakgrund ?

Jag går ju och pratar rätt ofta, det kanske skulle vara något att ta upp med dem. Det är inget fel att trivas med ensamheten, jag trivdes med ensamheten redan som barn, min syster kallade mig enstöring och mina föräldrar fick tjata på mig för att få mig att ringa folk och fråga om vi kunde leka. Jag var rätt dålig på att leka och föredrog att sjunka in i olika böcker. 

Fast jag trivs ju med att vara social också, jag trivs med att träffa människor och hitta på sociala saker. Jag vågar dock inte ta initiativet och kanske,kanske är det där problemet ligger... På sistone har allt färre börjat höra av sig på facebook, färre och färre skriver till mig, gillar mina inlägg och skriver kommentarer. 

 

 

Grymt verklighetens hårda band mig trycka

 

Jag tänkte mig till Karlstad den 23e februari.

Det är nämligen lmt-reunion.

Jag är inte särskilt stolt inför min mamma och inför en del vänner och bekanta över mitt medlemsskap i lmt. Lmt ÄR en supareförening, det kan jag inte blunda för. Och jag söp. Och jag festa. Och svira. Och hade overall. Och sjöng kvinnoförnedrande och sexistiska snapsvisor. Visserligen kontrade jag, var ultrafeminist och sa vad jag tyckte och tänkte, blev ratad för det. Men jag gjorde det. Ibland orkade jag inte stå emot och det kan jag gräma mig för än idag.

Men handen på hjärtat, vem har handlat rätt under hela sin levnadstid? Finns det inte lik i garderoben hos flera? Är jag den enda som har supit,festat,svirat, haft overall och sjungit sexistiska snapsvisor? Är jag den enda som gladeligen åker 30 mil för att gå på reunion?

Visst, klart jag är mera stolt över mina diktanalyser, min c-uppsats, mina klarade tentor, mitt verk som regissör och skådespelare, mycket annat. Men det var liksom inte så att det var någon som tvingade mig att supa,festa,svira och ha overall. Jag valde det helt själv. Jag levde studentlivet fullt ut och hade jävligt roligt på kuppen.

 

 

 
Våren 2008 när jag skulle göra klart mina studier, äntligen, blev jag driven in i väggen, å det grövsta. Ingen vet vad som egentligen hände. På jobbet säger jag bara att jag "varit sjuk" vilket är sant. Men ingen vet på vilket sätt jag har varit sjuk. En dag kommer jag få stå till svars. Ingen kommer ändå veta vad det innebär... Jag har aldrig skadat någon, jag har inte fått några aggressiva utåtagerande utbrott, allt jag gjorde var riktat inåt. Mot mig själv, jag hoppade mellan att känna mig otroligt nöjd med mig själv och otroligt missnöjd. Det var en otrolig resa alltihopa. Ingen utom jag själv fanns med under hela resan. Några av mina kompisar fanns där i början, min mamma är nog den som fanns där den största delen. Även mina syskon och min pappa har sin del i historien. Jag har många minnen, gråtande mamma, gråtande pappa, mina syskon som håller i mig med all sin kraft för att trycka mig tillbaka in i huset, när jag bestämt ska gå en promenad, fast jag ramlar ihop av trötthet lite från och till. En sådan förskräcklig trötthet.

Jag minns andra saker... Hur jag ligger och sjunger för mig själv, sjunger och sjunger och sjunger. Målar teckningar, målar och målar och målar. Hur ingenting upplevs här och nu och på riktigt och i stunden. Hur allting är i en dimridå

DOCK: får inte glömmas....

Jag kommer också ihåg den fantastiska känslan av att vara tillbaka. Det var en så varm och ljus vår, tussilagorna lyste i gräset, fåglarna kvittrade. Mamma och jag tog en glass tillsammans på vårpromenad, avdelningen var ute på vårpromenad och jag plockade påskliljor, vi drack kaffe och mariekex. Jag kommer för alltid förknippa kaffe och mariekex med känslan av att vara tillbaka. 

Sedan minns jag förstås också bakslaget. Jag trodde verkligen att allt skulle vara som vanligt igen, men jag var märkbart medstruken av det jag gått igenom. Jag hälsade på i Karlstad men jag orkade inte gå till Bunkern. Jag åkte på Bonnafesten i Skövde men tydligen skrattade jag en gång under hela kvällen, jag var jävligt låg. Jag försökte verkligen med alla medel men Bonnafesten och Älghälga 2008 är inga ljusa minnen. Jag ville så gärna vara tillbaka men jag kände mig som om jag satt fast i en trög gammal gröt man inte får av från grötvispen.

 

Idag är jag nästan helt återställd. Idag kan jag skratta och ha kul och vara nästan som vanligt. Jag har varit på flertalet fester där jag haft riktigt skoj. Det är en fantastisk känsla.

Om den kommer infinna sig när jag åker på lmt-reunion är dock en annan och knivig fråga. 

Man måste bliii någonting, ha ett yrke, höra till, jobba, dra hem brödfödan. Jag är 30,5 år och jag har aldrig haft ett fast jobb. Jag har ingen yrkesexamen, jag har gett upp två karriärer och jag har ingen som helst aning om vad jag vill göra.

Jag har provat skola, förskola, vårdbiträde, personlig assistent, telefonintervjuare, fabriksarbetare, arkivarieassistent, receptionist, en typ liknande museipersonal, jag har pluggat lika mycket som en läkare, jag har gjort allt möjligt. Men ingenstans trivs jag och ingenstans känner jag att jag har hittat hem. Jag vill sååå inte gå till jobbet imorgon, så har jag känt varje dag i flera veckor  nu, att jag vill verkligen inte gå dit. Jag har ingen lust. Suck och stön.

Har kommit på en sak ... Fan vad mycket jag gör egentligen :

hemgården,friska borås,vänsterpartiet, nämndemansuppdraget, fairtade-butiken,dockteater,skrivarcirkel,läkare,psykolog,kontaktperson,dietist,företagsteamet,amia... Känns som jag har glömt något ... pojkvän, kompisar, familj, lägenhet, övriga behov... Vänner utspridda lite överallt som man vill hälsa på... Stundande lmt-fest i Karlstad, som jag inte har berättat om för någon än och som nog inte kommer bli av... Eftersom jag lever på lånade pengar så kan jag inte riktigt ta ut svängarna, men hinner jag få lite mer kosing innan dess så kommer jag åka! Jag vill så gärna unna mig något... Men det kommer bli Hovmantorp, Karlstad och sedan direkt skidsemester :D

Jag ska på skidsemester med Johans familj :D

Det kommer bli en utmaning, men jag ska försöka ta min plats eller vad man ska säga...Jag tänker laga mat, jag tänker diska, jag tänker betala för mig själv, jag tänker komma med förslag, jag tänker säga ifrån, och jag tänker låta min älskling vara. Han får vara precis som han vill. <3

jag var ute på promenad och ute på ett öppet fält en bit från bebyggelsen, när en främmande människa dök upp plötsligen och började prata med mig. Jag ignorerade och fortsatte gå, personen gav sig inte utan fortsatte... Jag började springa, blev eftersprungen, skrek och sprang. Undrar om jag överreagerade ? om det antagligen inte var någon fara? men just att främlingen började springa också...det var då jag blev jäkligt rädd. Jag ringde min pappa så fick han komma och möta mig på lidl och följa mig hem, han trodde inte det var någon fara, jag ringde Johan och han trodde inte heller det...

Men hade inte ni blivit rädda om en främling som ni försökt skaka av er springer efter er när ni börjar springa ?

Ibland kan jag tänka att jag är en så förbannat misslyckad människa. Men så försöker jag tänka som min psykolog säger att jag ska tänka... Vara glad för det jag har och det jag har övervunnit och det jag kommer att övervinna, hinder jag hoppar över varje dag. Saker jag faktiskt bemästrar och kommer att bemästra. Försöker tänka att det i slutändan är så oerhört lite som skiljer... För det är verkligen det, det kan skilja på så otroligt små mariginaler. Vi som vinner är vi som faktiskt kan klara av att bete oss som folk, som faktiskt blir omtyckta vart vi nu går, som kan ro saker i land utan att trampa folk på tårna. Sådant diskuterar jag en hel del med Johan, han tycker det är ett oattraktivt drag att trampa folk på tårna bara för att man själv ska fram, och sådan har jag aldrig varit. Det är inte det som är de viktiga värdena i livet.

Så...Jag ska sluta tänka att jag är misslyckad som inte blev något inom teatern, musiken, konsten, politiken eller allt annat som jag har pysslat med, som inte blev lärare. Jag har faktiskt testat på mer än de flesta ändå. Jag har testat förskola, äldreboende, högskola, fabrik, telefonintervjuare, nu reception. Jag har överlevt det hela. Jag har testat att vara overallsfestare deluxe med allt vad det innebär. Jag har varit på de roligaste festerna som någonsin kommer att besökas av någon, för att det är vad jag själv har gjort det till också. Jag har haft de roligaste vännerna, jag har varit vän med underbara människor som jag ser upp till och verkligen aktar. Folk som är renhjärtade, helhjärtade, står upp för sina ideal, som inte trampar på någon. Jag tänker på människor som E, A, K, A, B, C... Ja strunt samma, ta åt dig om du vill, för läser du min blogg så är du min vän och kommer alltid vara det. Och förlåt för alla jävla pengagräl... En sak har jag lärt mig, lägg dig aldrig i någon annans ekonomi, oavsett från vilket håll.

Ja vad tror ni ? Tror ni saker och ting är förutbestämda och att det finns en mening med allt som sker ?

Jag blir personligen knäpp om jag börjar tänka så.

Jag blir deprimerad och ledsen

För vad skulle det vara för mening med att jag har varit tvungen att vara långtidssjukskriven ?

Jag försöker hitta någon mening i det. Som att jag har blivit djupare, mer insiktsfull, tänker mer och på ett annat sätt, att jag har blivit snällare, mer godhjärtad.

Är det verkligen så då ?

Jag kan komma på när jag tänker på saker jag gjort tidigare i mitt liv att jag har varit en riktig jävla idiot. Ett riktigt jävla okänsligt svin. Jag har varit så fruktansvärt elak. Min mamma brukar säga att det absolut inte kan vara så, att det vore omöjligt för mig att vara något annat än snäll. Så är det dock inte.

Jag tror dock att jag är mest snäll. Till största delen är jag snäll.

Eller vad tycker ni ?

Så är mitt liv, upp och ner och hit och dit, hela tiden. Men jag har iallafall märkt att jag har fått en helt annan energi. Idag har jag slängt en massa skräp, städat, diskat och dammsugit. Mitt råtthål har blivit riktigt beboeligt, det ser nästan hemtrevligt ut!

Jag tror nog jag snart ska begära att få jobba lite mer, för nu är jag lite rastlös på min fritid och känner mig inte längre helt slut och bara sover och sover när jag är ledig. Jag har blivit trött på att slappa och vill göra lite mer meningsfulla saker. Nu vet jag iofs inte om och hur länge jag får vara kvar på Hemgården... Inte omöjligt att det bara blir ett kort tag till och sedan dags att börja leta på nytt. Frågan är bara vad jag ska hitta på... Jag vet inte riktigt.

Idag kommer K hit föressten :) Hon har flyttat till Borås under veckorna, har fått jobb  här, så vi ska gå och käka. Och snacka massa strunt hoppas jag. Hon är trevlig och håller inte bara en massa monologer om sig själv eller tjatar om och tjatar om samma eviga visa så man får fullständigt hål i huvudet. Hehe, för det finns det vissa som gör. Jag har blivit dålig på att tåla det med tiden, jag hoppas verkligen inte att jag har blivit en sådan där som inte klarar av att folk pratar om sig själva och sina problem utan bara vill framhäva mig själv hela tiden. Eller en sådan som inte lyssnar och inte tar folk frågor på allvar. Finns en del som aldrig tar en på allvar och aldrig förstår hur man faktiskt känner, jag ska försöka att inte bli en sådan. Jag vill vara en bra och god människa, en omtyckt människa som människor dras till och vill vara vän med. Men helst för flera av mina egenskaper och inte bara för att jag lyssnar, en vänskap ska vara ett givande och ett tagande, inte antingen det ena eller andra. Sedan finns det saker jag inte vill veta av över huvud taget föressten, och det är destruktivitet och oigenomtänkthet, och droger, jag klarar inte av droger.

Hej!

Ja jag tror jag ska banta ner mitt snack om mens, barn och psykos i den här bloggen. Visst, det är en stor del av mitt liv, men jag tycker inte ens det är kul själv att tjata om det, jag bara återvänder till det hela tiden som ett jäkla tvång. Samma med mitt ältande om att jag var mobbad i grundskolan. Vad jag än pratar med min psykolog om så återvänder jag till det :" jaa... men det är ju bara för att jag har varit mobbad". Plus att jag gärna skyller allt på min dåliga självkänsla. Fan det är dags att räta på ryggen!

Och sluta fega på jobbet... Rätt ofta skriver jag frågor som jag har tänkt ta upp och sedan vågar jag inte ta upp det...Såå dumt verkligen.

 

Just nu är illröda vänster-Malin på högvarv föressten!

Dom ska riva alla hyreshus på min gata till förmån för nya jätteflashiga och lyxiga hus, färre till antal och mycket dyrare hyra. Detta beror på blåbetong och hög radonhalt i nuvarande hus som byggdes på 70-talet. De har känt till det hela i massor av år utan att göra något åt, de har mörkat det och smusslat undan, de har inte tagit tag i problem som varit för de har bara väntat på att göra såhär en vacker dag.  De säger att de vill att alla bor kvar.. men HUR rimmar det med dubbelt så hög hyra ?

Vi som bor här är lågavlönade, många är pensionärer. Det var detta boende jag fick tag i, har i praktiken inte råd med en krona dyrare hyra... Det är knappt så det går runt i nuläget, och jag är övertygad om att det ser likadant ut för många andra som bor här.

Nu hade jag visserligen inte planerat att bo här så länge, tanken är ju att jag och Johan ska bo tillsammans igen när vi har kommit på fötter. I praktiken alltså när jag har blivit friskförklarad, för en stor anledning att jag inte vill flytta igen beror på att jag inte vill börja om med ett nytt vårdteam, plus att jag också vill må bättre i det stora hela. Jag gjorde ett stort misstag 2010 när jag fick för mig att jag skulle tillbaka till Karlstad igen, det var väldigt dålig planering. Ingenting var ju som förr, varken jag eller någon annan. Så dit ska jag inte, helst vill jag inte till Växjö heller, jag vill bo här i Borås, men problemet är att det vill inte Johan. Visst, vi skulle ju kunna vara särbos, kulbos, resten av livet, det går ju det med. Det är dock inte vad jag vill.  Däremot ser nog Johan det som en möjlighet, eftersom han inte delar min barnlängtan. Finns ju iofs särbos som har barn med, men barnen måste ju ändå ha en fast adress, kan ju knappast hoppa mellan två städer...

Svåra frågor det här. Det är mycket nu, har känt mig apstressad hela dagen, uppvarvad nästan. INTE bra, nicht good. Men nu har jag iallafall fått skriva av mig lite, och det är ju bra.

Tänder ja...Jag har problem med en tand :(  Antingen har det blivit ett stort hål eller så är det en lagning som har släppt, tycker mest det ser ut som att jag har fått ett stort hål. Sjukt irriterande, antagligen beror det på det att när jag kom hem med mina fem flourflaskor för två månader sedan så upptäckte jag att det var "för frisk andedräkt" och inte "mot karies". Men jag tänkte att det säkert dög lika bra, det stod ju att det var "hög flourhalt". Men eftersom jag nu fått det här jäkla hålet så dög det inte lika bra. Jag hade/har ju inte precis ekonomi att köpa nya flaskor. Pappsen har varit bortrest största delen av den här tiden så jag har inte haft möjlighet att låna några pengar. Men fy fan vad jag längtar efter den dag då jag kan klara mig utan lån från föräldrarna. Det skulle egentligen bara behövas 2000 spänn till så skulle jag klara mig utan några som helst problem. Min förhoppning är att jag ska få lite mera pengar efter nyår, jag har ju gått med i a-kassan och allt. Sedan hoppas jag att dom kan anställa mig på Hemgården...eller någon annanstans, fan vad skönt det hade varit. Jag trivs bra på Hemgården. Jag trivs mycket bättre med att lämna ut nycklar och prata i telefon och chittchatta med folk som kommer förbi, än vad jag trivs med att stå inne på ett arkiv och sortera tentor. Det var faktiskt ett sjukt tråkigt jobb kan jag se såhär i efterhand. Det är nästan som att det var ännu tråkigare än Speed. På Speed fanns det iallafall trevliga människor och man hade mycket fikaraster.

Fick dock tillsägelse på jobbet idag :(  Usch vad jag avskyr att få tillsägelser. Varför kan jag inte få glida omkring bara och låta allting bara flyta med ? Jag vill vara den som styr och ställer och lämnar ut tillsägelser till folk, eftersom jag vill vara den som kan jobbet bäst.

Vad har jag trivts bäst med egentligen ? Jag har ju gjort hyfsat mycket olika saker nu. Jag får nog nästan säga att det jag trivts bäst med är det jag gör just nu. Förutom vissa stunder som lärare, vissa stunder kan det verkligen vara jättetrevligt att jobba som lärare, men det är för mycket  jobbigt som väger över, för mycket att göra. 

Håller verkligen alla tummar och tår för att jag får stanna på Hemgården åtminstone ett år.